When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.”
Chris Martins och Coldplays ord spelas med en alldeles för hög ljudvolym från ipoden. Jag slås av hur orden ”stuck in reverse” passar sanslöst bra in på det AIK jag älskar, och kommer att älska, väldigt långt framöver. Det som började som en kärlekshistoria år 2005, kanske börjar lida mot sitt slut? Denna lite underliga och på samma gång härliga Rikard Norling, med ett stort AIK hjärta, höjde oss till skyarna. Allt var så rätt, värvningarna, kaxigheten, hjärtat och framförallt resultaten.
Nu känns det som mycket av det har runnit ut i sanden. Många av värvningarna har gått åt pipan. Kaxigheten som går hand i hand med resultaten är i många fall snarare en börda, än något positivt. Hjärtat finns kvar, men det räcker inte ända fram. AIK vill så oändligt mycket, Norling vill så oändligt mycket, men all denna vilja måste omvandlas till resultat. Det gör den inte nu.
Vad finns det då att hämta? Ska man vänta och hoppas att det vänder? Är allt det här bara en process mot det enormt starka och spelskickliga AIK som kommer att svepa Sverige med storm om ett år? Då vi ”enligt planen” ska ha tagit ett SM-guld. Eller ska man inse att det krävs en förändring, för att inte laget ska stanna kvar på samma station och se säsongerna passera. Jag har ärligt talat ingen aning, men desto längre tid det går utan resultat, desto mer söker sig mina tankar till alternativ två.
Varje år, exakt varje år låter det likadant, nu vinner vi. Det måste vara vår tur nu. Vi har en starkt trupp, en målinriktad ledning, mycket pengar och ett fantastiskt publikstöd. Någon gång måste vi vinna. ”Någon gång” kan säkert definieras på många olika sätt, men enligt mig är inte tidsramen större än 10 år, det ska den inte vara, inte när det gäller AIK.
Man ska inte ta ut för mycket i förskott, gräva ner sig direkt efter en förlust, men det lilla hopp som fanns kvar inom mig, gömde sig långt inne i hjärtat efter ikväll.
Redan efter en minut så var AIK i underläge. Jag tittade ner i bordet och tänkte ”nu är det kört”. Men vi vände, Saihou Jagne vände. AIK spelade riktigt bra fotboll, riktigt, riktigt bra. Vi visade klart och tydligt: såhär spelar allsvenskans bästa lag. Nu är vi på den nivån vi alltid ska vara på.
Sen slappnar försvaret av och allsvenskans mest anonyma målspruta trycker läckert in 2-2. Patrik Ingelsten var en medelmåttig mittfältare i Halmstad, nu är han skytteligaledare i Kalmar, i AIK hade han knappt platsat som assisterande materialare. Frågan är varför? Varför kan vi aldrig få ut max av dom enorma resurser som finns inom föreningen? Den frågan måste vi nu ställa oss! Man kan inte fortsätta att gömma sig bakom ”vi är ändå bäst”. Jag vet inte vad ni tycker, men enligt mig börjar det bli väldigt tjatigt.
I andra halvlek var det återigen AIK light som trädde ut på planen, 3-2 bombades in och nu var det faktiskt kört. För Kalmars del så upprättades Berlinmuren återigen, Kalmars röda försvarslinje var rak, hög och sanslöst tät. Berlinmuren stod intakt i 28 år, den röda muren på Fredrikskans kan med stor sannolikhet hålla ända fram till den nionde november.
AIK ligger nu på sjätte plats med 10 poäng upp till toppen. Det är 13 matcher kvar, men jag tycker inte ens det är värt att hoppas. Jag går mentalt i ide fram till nästa försäsong då vi återigen ska vinna allsvenskan och helt klart har seriens bästa trupp, för det är trots allt det man lever för. Men någon gång, hade det varit skönt och få sina önskningar uppfyllda, någon gång..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar