Ett steg i rätt riktning?

Ska och kommer är inte samma sak, det fick vi återigen erfara efter dagens möte mot Sundsvall. Det blev ett ljummet resultat i en ljummen match. 1-1 var däremot inte talande för matchbilden, AIK borde fått minst två bollar bakom Lindberg i Sundsvalls målet, men som så många gånger förr, AIK har inte medvind iår.

***
Klockan 11.30 var det avfärd från Medborgarplatsen med den lånade Audin. En resa på tre timmar till Sundsvall väntade, (det är 40 mil till Sundsvall så alla kan räkna ut den tämligen höga snitthastigheten). När vi anlänt till det vackra men folktomma Norrland så möttes vi som vanligt av en övergiven bortaläktare. Något som självklart drar ner stämningen på en redan ganska tråkig bortamatch. Fansens stöd hade kanske behövts inne på arenan och inte utanför.

AIK ställde upp med en förväntad elva, dock så startade Jorge Ortiz som central mittfältare, (faktafel av mig i mitt tidigare inlägg), till min förvåning. Ortiz fick sällskap av kapten Tjernström, som hade uppgiften att säkra balansen mellan defensiven och offensiven, något som får anses som lyckat. Noterbart var även att Tomi Maanoja debuterade i bortalagets mål, en debut som fick en minst sagt jobbig start.

70 sekunder, så lång tid tog det innan 1-0 sköts in bakom Maanoja. En inledning som ingen AIK:are hade hoppats på. Men trots att AIK fick jobba i uppförsbacke redan från minut ett, så kom Norlings mannar in i matchen. Till en början så hotade AIK framförallt i djupled, mestadels eftersom Obolo och Jagne kompleterar varandra på ett strålande sett. Obolo är specialist på att skarva höga bollar på djupet mot Jagne, och Jagne är inte sämre på att tajma löpningen för att sedan springa snabbare än sina motspelare. Räkna med att liknande sekvenser kommer att levereras från anfallsduon i framtiden.

Mötet GIF Sundsvall- AIK 2008 är ingen match som kommer att associeras med vackert och strålande spel. Båda lagen stod för slarvigheter på mittplan och även i försvaret, något som förbryllade fotbollspubliken. Men man kunde faktiskt skymta några ljusglimtar i AIK:s spel. Det gick lite snabbare och det var ibland något fantasifullare än tidigare matcher, två saker som måste vidareutvecklas inför derbymatchen mot Hammarby.

Efter AIK:s kvittering genom Jorge Anchen så var gnaget ordentligt med i matchen. Försvarsspelet såg till att skärpa sig efter blundern vid 1-0, och släppte faktiskt aldrig igenom Sundsvall igen. Något som får ses som en förbättring jämtemot hur det tidigare sett ut. Markus Jonsson var speciellt utmärkande på kanten, och han var inte heller rädd för att kliva upp i banan. Jag fick senare medhåll i mitt beröm, av Markus själv, högerbacken tyckte att han äntligen hittat formen och var belåten med sin egen insats.

I den andra halvleken så skapade AIK tillräckligt mycket chanser för att döda matchen, men så blev det inte. Bland annat var en pigg ”CH” Jagne ytterst nära att avsluta ett vackert anfall, signerat Obolo och Kevin Walker, och ge AIK ledningen. Daniel Mendes försökte också, synd bara att Mendes trodde att det var volleyboll han var proffs i. Brasilianaren misslyckades brutalt med att ”göra en Maradona” när tillfället bjöds, möjligheten resulterade bara i en varning för Mendes.

Trots chanser, trots spelövertag så blir det bara oavgjort. När jag frågar spelare och ledare efter matchen vad som gått snett, så har ingen ett svar. Jag förstår dom, jag har inte heller ett svar på vad som är fel. Vi får sätta tron till fru Fortuna och hoppas att det kanske är så simpelt att flytet saknas.

Så för att summera krysset i Sundsvall, så kan vi hitta några positiva bitar. Försvaret skärpte till sig trots sin svaga inledning och såg tätare ut än på mycket länge. Anfallsspelet var långt ifrån 100 %, men i vissa stunder så kom AIK upp i normal ”one-touch” standard och skapade en del möjligheter. Något som vi gärna lägger märke till, alla positiva delar ska framhävas inför matchen mot Hammarby, allt för att försöka överskugga det som faktiskt inte fungerar. AIK behöver arbetsro och självförtroende. Något som dom inte får, om laget har folk som flåsar dom i nacken med negativa andetag.

För att tänka positivt, så rundar vi av med att det här var ett steg i rätt riktning, måhända ett steg från Leif Pagrotsky, (eller andra kotväxta människor), men ändå ett steg värt att lyfta fram.

***
När jag satt på läktaren och observerade Rikards och Nebojsas kroppspråk och aktiva coaching under matchen, blev jag övertygad om att dessa två herrar ska vara kvar i AIK. Passionen och fixeringen vid minsta lilla detalj, är det som fascinerar mig gällande tränarparet. Att göra förändringar inom tränarstaben känns faktiskt som en genväg istället för att ta itu med det egentliga problemet, som jag placerar hos spelartruppen. För trots om jag hittat några positiva delar i dagens match, så är vi långt ifrån den standard som en ambitiös fotbollsklubb som AIK borde ha.

***
Stämningen var överraskande god bland AIK spelarna efter matchen, ingen var nöjd med resultatet, men kanske har pressen släppt aningen på spelarna. Nu får AIK chansen att i lugn och ro söka efter formen och försöka hitta tillbaka till det grundspel som var så framgångsrikt under 2006. Det är lite mer än en vecka kvar till derbyt, nu är det bara för grabbarna att ta tag i det som fallerar i lagets spel och försöka ladda om, för mot Hammarby så har vi inte råd med misstag.

Mer inlägg kommer upp under veckans gång, sen kommer det självklart en rapport inför drabbningen den 25e.