Nej,nej och åter nej

Jag efterlyste islossning inför matchen igår, 0-2 mot Trelleborg får anses som raka motsatsen. Uddlöst, tråkigt och enformigt är tre ord som sorgligt nog passar utmärkt in på gårdagens AIK spel. Dom svartgula behöver rycka upp sig sig snarast, om inte tabellplaceringen ska bli smärtsamt låg.

***

AIK formerade en något annorlunda uppställning gentemot derbyt mot Hammarby, det enda men dock så anmärkningsvärda bytet kom på vänsterbacksplatsen där Pierre Bengtsson fick stiga åt sidan för Patrik Bojent. Annars såg det likadant ut som senast.

Matchen inleddes, (som vanligt numer), på ett negativt sett ur AIK:s synvinkel. Ett piggt Trelleborg fixade ledningen i matchen genom en något tveksam straff. Ännu en gång tittar ett passivt AIK försvar på när motståndarna promenerar in i straffområdet, Per Karlssons neddragning av Erik Sundin blev sedermera nödvändig. 1-0 i baken efter 15 minuter, skulle visa sig räcka för att avgöra matchen.

AIK försökte spela sitt spel, men tyvärr så var det inte i närheten av att räcka till. Trelleborg spelade enkelt och enormt effektivt. Oftast så gick hemmalaget endast till attack med några få spelare, men i dom flesta fallen var det rättvända trelleborgare som med fart kontrade ut AIK. För bortalaget var det raka motsatsen, passningsspelet var på tok för dåligt och speeden saknades.

AIK vaskade fram några halvfarliga möjligheter, men känslan av att vi kommer kvittera, infann sig aldrig. Just den känslan har lyst med sin frånvaro under den här säsongen. Ett underläge resulterar i dom flesta fallen i en förlust för AIK anno 2008.

Avsaknaden av Dulee Johnson var idag kanske mer påtaglig än någonsin tidigare. Förut grundades vårt anfallsspel på ett starkt centralt mittfält, som kunde hota motståndarförsvaret genom giftiga instick från Dulee Johnson, Derek Boateng eller för all del Wilton Figueirdo som släpande anfallare, (dock var hans sejour på den positionen kortvarig). I takt med att dessa aktörer har försvunnit har även våran spelidée om en stark centrallinje, blåst bort med vinden.

Nu är istället anfallsspelet nästinitill obefintligt. Långa bollar upp mot Ivan Obolo är ett flitigt prövat tillvägagångsätt som visat sig mycket ineffektivt för AIK:s del, (däremot är det kanske inte alltid frivilligt vi väljer att spela på det sättet).

Det ska nämnas att vi i många fall kommer runt på kanterna och skapar oss bra inläggslägen. Men det gör oss däremot ingen större nytta då inläggen tenderar att vara undermåliga i 99 fall av 100. Något som för mig är helt otroligt. Jag anser att AIK besitter mer än tillräckligt med kvalité i truppen, för att slå ordentliga inlägg. Tydligen stämmer inte det i nuläget.

Vårt försvarsspel blir sedan lidande av det impotenta anfallsspelet. På egen planhalva lämnas stora ytor obevakade, eftersom AIK lyfter upp stora delar av laget för att anfalla. Så när Trelleborg väl vinner tillbaka bollen, så väntar ett oorganiserat försvar och stundtals inget försvarande AIK mittfält, för TFFs anfallsspelare. När AIK sen anfaller är det den totala motsatsen, då står det nio stycken hemmaspelare på rätt sida om bollen. Frågan är varför Trelleborg lyckas med att hota AIK med två, tre spelare medan AIK behöver involvera hela laget i anfallsfasen, (och sedan riskera betydligt mycket mer i defensiven)?

För inte kan det vara så enkelt att farliga kontringar emot oss, är ett symptom av att vi vill hålla i bollen och styra spelet? Då är det någonting som är allvarligt fel. För just nu känns det mer som vårt spelsätt att kontrollera matcherna genererar i ett sämre försvarsspel och en trög offensiv. Kanske är det dags att tänka om en smula?

***

Sett till individuella spelarprestationer har jag inga kommentarer. Det var faktiskt ingen som stod ut från mängden i gårdagens match.

***

Nu väntar IFK Göteborg på Råsunda den 13 September. Vi får hoppas på positivare tongångar efter den matchen...