Bittert

"Well oh they might wear classic Reeboks

Or knackered Converse

Or tracky bottoms tucked in socks

But all of that's what the point is not

The point's that there ain't no romance around there

And there's the truth that they can't see

They'd probably like to throw a punch at me

And if you could only see them, then you would agree

Agree that there ain't no romance around there"

Certain romance, Arctic Monkeys

***

Historien återupprepar sig. Efter 85 spelade minuter i måndagens stockholmsderby, kastas kvällens andra fyrverkipjäs in mot Tomi Maanoja i AIK målet. Matchen avbryts. För att sedan starta igen cirka en kvart senare. Jag står nere i spelargången när AIK:s spelare och tränare marscherar in mot omklädningsrummet efter händelsen.

”Keep up the pulse” beordrar Norling till sina spelare. I andra änden av spelargången försöker Hammarbys tränare Tony Gustavsson mana på sina grabbar att vända det här. Troligtvis är han något lättad över den extra chansen han fått att förändra saker och ting, med endast fem minuter kvar. För det är trots allt så, att det laget som spelmässigt gynnas av avbrottet är Hammarby.

Jag befinner mig i en absurd situation. Något likt den illamående känslan jag fick under blackarmys fotbollsturnering ”råttjävlar”, då Firman Boys behandlades likt gudar. Jag står förstelnad och säger för mig själv: den här matchen ska inte spelas klart. Jag förstår inte hur regelverkat fungerar, när någon kan påstå att Tomi Maanojas säkerhet är garanterad när redan två högst skadliga föremål har varit nära att träffa honom. Sen även den psykiska påfrestningen som Maanoja utsätts för, genom att ställa sig i målet igen.

Matchen återupptas, och Suleyman Sleymans rökare i krysset avslutar kvällen och ger Kurre Hamrin rätt i sitt tips, 2-2. Men det var nog inte Hamrins önskan att det skulle sluta såhär. Men vilken derbykväll gör inte det nuförtiden?

”Vår tro dör aldrig”, banderollen på Norra stå innan AIK- Djurgården 2006 symboliserar mycket av det fantastiska engagemang som finns hos supportrarna och den stolthet som många känner för sin klubb. För mig spelar det ingen roll om mynten eller bengalerna kommer från norra eller södra. Ikväll är min tro på supporterskapet, på ståplatsläktaren, på dom magiska derbykvällarna på väg att begravas. Begravas under en hög av bengaler, rökbomber, tändare, mynt och biljardbollar.

Jag blir inte förvånad över att aftonbladet.se, endast en timme efter matchen slängt fram sin favorit rubrik: skandalderbyt. Frågan är om den här incidenten kommer att sluta annorlunda än dom tidigare? Eller om protesterna stannar vid utnötta skandalrubriker och fördömanden från journalister och experter. Jag vet inte vad som kommer att ske, jag vet inte ens vad jag vill ska ske. Men en sak är säker, den här gången krävs det något nytt.

“You know, oh it's a funny thing you know

We'll tell 'em if you like

We'll tell 'em all tonight

They'll never listen

'Cause their minds are made up

And course it's all okay to carry on that way”

***

Men det fanns faktiskt 85 minuter innan detta mörker. 85 minuter på ett kokande Råsunda med flaggor, ramsor och ett strålande AIK.

AIK kom till spel med en intressant lagupställning. Derbyspecialisten Daniel Mendes startade tillsammans med Ivan Obolo i anfallet och Bojan Djordjic var återigen, till min besvikelse, förpassad till avbytarbänken. Matchen inleddes något avvaktade och inget av lagen utmärkte sig mer än det andra. Men desto längre den första halvleken led så började AIK greppa tag om spelet. Till en början mestadels genom högerkanten där Markus Jonsson och Kenny Pavey hotade Emil Johansson flertalet gånger.

Kantspelet kom först- sen kom resten. Helt plötsligt slogs jag även av hur AIK började komma rättvänt centralt i banan. Chanko och Petter Andersson lämnade allt som oftast en stor glipa emellan sig på det centrala mittfältet. Genom att Ortiz och Tjernström ackompanjerades av en evigt löpande Ivan Obolo, så spelade vi oftast med ett numerärt överläge på mitten. Det numerära övertaget samt faktumet att Hammarby lämnade en oerhört viktiga yta öppen, gav AIK ett stort grepp om matchen.

Eftersom AIK började kontrollera mittfältet så blev det betydligt mycket enklare att undvika Hammarbys första press. Bollen gick många gånger direkt upp på Obolo som kunde sätta ner på Tjernström eller Ortiz. Då öppnade det sig oftast ett hav av möjligheter för den bollhållande spelaren. På kanterna: Anchen och Pavey. I djupled: Mendes. AIK:s anfallspel idag var bättre än på mycket, mycket länge. Sen ska vi inte tala om hur mycket AIK bjöds på av sina motståndare. Hammarby spelarna agerade vid ett flertal tillfällen märkligt och nästintill krampaktigt i försvaret.

AIK:s ledningsmål uppkommer just genom en liknande situation som ovan, AIK får fäste på Hammarbys planhalva och Obolo kan snabbt söka sig in bakom ett virrigt Hammarby försvar. Sen gör Markus Jonsson något briljant, något som AIK saknat mycket under 2008. Han vågar, vågar att slå en svår men en öppnande passning på en löpande spelare. Obolo tar ner, kastar sig och ger AIK ledningen. Shit pommes fritt vad kliniskt.

Andra halvlek är inte alls av samma svart gula prägel. Hammarby bjöds in i matchen genom Fredrik Söderströms slumpaktiga kvittering. Sen står matchen och väger fram tills slutet. Efter första halvlek hade Hammarby korrigerat sitt mittfält, Andersson och Chanko var mer samlade och lämnade inte samma ytor som under första 45. AIK fick istället söka andra vägar för att hota Hammarby. Men löpvilligheten var inte den samma som tidigare. AIK ledde inte längre, spelarna var trötta efter att ha intensivt stressat Hammarby tidigare i matchen. Det gick inte lika lätt nu helt enkelt.

Men AIK lyckas ändå ta ledningen igen. 2-1 har jag i nuläget ingen kvalificerad kommentar till, eftersom jag inte haft möjligheten att se en repris på situationen. Men straffsituationen är definitivt av den tveksamma sorten. Tveksam straff eller inte, Markus Jonsson var som vanligt iskall från 11 meter. Just då kändes det oerhört bra för alla AIK:are. Vi vinner derbyt! Men det som följer efter AIK:s straffmål ändrar den känslan.

***

AIK spelade en klok och underhållande fotboll. Ramsorna ekade både från norra och södra. Jorge Ortiz stod på benen, Tjernström såg (faktiskt) snabbare ut än på länge, Jonsson visade att han är tillbaks i sin forna form. Men det är inte med dessa intryck jag lämnar råsunda. Jag kastar istället ursinnigt mitt mineralvatten i papperskorgen och konstaterar att det har hänt igen. Idioterna utan kärlek förstörde återigen det jag mest av allt förknippar med kärlek, att se AIK spela fotboll.

”There ain't no romance around there”