Paus

Bloggen tar en paus på obestämd tid på grund av enorm tidsbrist.

Missa inte AIK- Gävle på Söndag!

Oförglömligt

Det finns vissa bilder, ljud och sekvenser som du aldrig glömmer, saker som du alltid, när du vill, kan återuppleva. Första kyssen, första gången du hade sex, första gången du blev berusad, första målet med det nya fotbollslaget, listan är lång. Jag är fullt övertygad om att det leende jag såg på Rikard Norlings läppar efter dagens match, kommer att sitta som gutet i mitt minne för resten av livet. Vissa saker glömmer du bara inte.

***

Skarven, mottagningen, skottet, målet. 1-1. Herregud vad viktigt. Men innan Saihou Jagnes kvitterings mål satt jag inte direkt och mös på Råsunda. Matchen började nästintill katastrofalt. Djurgården och deras 4-3-3 fullständigt mördade oss med sin offensiv. Sjölund och Kusi-asare, samt Davies och Jonsson, DIFs kantspel var bland det bättre jag sett i år, i alla fall till en början.

AIK:s yttermittfält med Rubarth och Özkan, blev fullständigt överkörda när Djurgårdens ytterbackar följde med upp i anfallen. På vänsterkanten var det värst, Rubarths uteblivna hemarbete kombinerat med Bengtssons osäkerhet gav Djurgården fritt fram att attackera. Kanske borde Pavey spelat från start på högermittfältet istället för i anfallet, hans defensiva jobb kunde nog ha stabiliserat försvaret en aning. Lite för mycket naivitet i dagens laguttagning enligt mig. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

När väl AIK kom upp i anfall, var det oftast med 3,4 spelare som stod och väntade i linje med motståndarförsvaret, inga löpningar, ingen fantasi. Att Jonsson och Kusi-asare var ytteranfallare spelade ingen roll, maken till tvåväggsspel har jag inte sett på länge. Kanterna var stängda. På mitten var det inte heller någon vidare fröjd för gnaget. Ekong hoppade in i startelvan inför dagens match, jag förstår verkligen varför. Nigerianen och förre detta Gais spelaren, höll kliniskt rent framför Djurgårdens straffområde, i sin roll som "städgumma". Ytorna var obefintliga. Enkelt uttryckt: det mesta stämde för Djurgården, inget stämde för AIK.

4-4-2 och 4-3-3, positionsspel och taktiska genidrag. Ingen av dessa saker spelar egentligen någon roll, om ena laget envisas med att inte göra mål på dom få chanser dom skapar samt att ge bort bollen med stundtals idiotiska felpass på egen planhalva. AIK var helt under isen till en början. Men derbyn är oförklarliga. AIK vände och kom tillbaks.

Huvudanledningen bör vara att: DIF tröttnade, samtidigt som AIK synkade sitt anfallsspel på ett mycket bättre sätt. Till en början var Djurgården utomordentligt bra på att komma med fart och att tajma sina löpningar i djupet, AIK stod för raka motsatsen. Stillastående, enformigt och ibland ett rent ut sagt ointelligent spel. Men desto längre matchen led, så blev saker och ting bättre, framförallt löpvilligheten.

***

I den andra halvleken så fortsatte AIK att jobba sig in i matchen. Bland annat hade Mendes en alldeles ypperlig möjlighet att kvittera för dom svartgula. Men det såg faktiskt mer ut som att Mendes försökte på sig en av hans patenterade filmningar än att han faktiskt försökte avsluta. Den första halvleken var uppdelad i två delar medan den andra halvleken var totalt jämn. Inget märkbart spelövertag för något av lagen.

Runt omkring den 60e minuten började hemmalaget backa hemåt något i sina positioner. Första halvlekens jagande och press, ersattes med en 4-3-2-1 uppställning där yttrarna faktiskt sjönk ner till ett rent 4-5-1 i defensiven. Nu fanns det helt plötsligt mer ytor, men även en två meter hög och 50 meter bred dörr, som ingen hittade nyckeln till, ingen, förutom Saihou Jagne.

Målet kom som en blixt från en klarhimmel. Det var ju slut. 92a minuten.
”Inget kommer att hända, Djurgården kommer att rensa och maska. Sen går jag hem härifrån med tunga steg som vanligt.”

Men så enormt fel jag hade!

Skarven, mottagningen, skottet, målet. 1-1. Det hände verkligen. Så jävla gött.

***
Fler kavajer, några D & G jeans samt ett antal dyra märkes rockar. Ibland märker man bara vilka som har hemmamatch. Djurgården är antagligen ”lite finare”. ”Lite bättre” får dom hålla in med tills nästa säsong.

***
Death or glory. Vad blir det vid oavgjort? Där dog min punchline. Men jag måste erkänna att vi var betydligt mycket närmare death, än glory idag.

***
Spelarbetyg:
+
Daniel Tjernström - kämpade och slet på mitten, visar hjärta när andra viker ner sig.

Gabriel Özkan- vågade utmana och stod för en hel del kreativt i offensiv väg. Har aldrig varit någon grovjobbare i försvaret.

Tomi Maanoja- Som vanligt stabil i sitt agerande, räddar det han ska rädda. Målet är otagbart.

Ivan Obolo- Argentinaren är nästan aldrig dålig, inte idag heller. Passningarna, skarvarna, fotbollstänket, allt är det högklass på.

-

Nils- Eric Johansson- inte en av hans bättre dagar på jobbet. Såg allmänt osäker ut idag, slarvig med bollen och definitivt inte en klockren match defensivt sett.

Walid Atta- Otur vid målet, det är självklart svårt att komma tillbaks ordentligt efter en sådan situation. Lite mindre kylig idag än mot Göteborg, tappade bort lite för många bollar. Men Atta lär komma igen.

Mats Rubarth- Det är inte Mats Rubarths grej att jobba hem. Det hade behövts idag. Rubarth stod inte heller för några magiska ryck och kom till väldigt få inlägg. Jag tror inte att Mats spelar på söndag.

***
Kommentera gärna inlägget!
Nästa match: AIK- Gävle, söndag, klockan 17.00.
Bloggen uppdateras som vanligt, innan och efter match.

AIK vs DIF- Death or Glory

Måhända att tabelläget är fullkomligt ointressant, att båda lagen är nere i djupa dalar av formsvackor, att förväntningarna gått i kras så det bara skriker om det. Imorgon, då finns det en chans att reparera mycket av det som gått i spillror, en chans som lika bra kan resultera i nattsvart mörker.

Derby - Death or Glory

***

Utgångsläget inför morgondagens match är följande:

AIK är 6a i tabellen med 31 inspelade poäng på 22 matcher.

Gnaget har en omvänd trend jämfört med damlaget som har åtta raka segrar, herrarna har inte vunnit på sex raka matcher i allsvenskan, (däremot en seger i senaste träningsmatchen mot BK Forward), och har gått mållösa i tre av matcherna. AIK:s 10 inspelade poäng sedan EM- uppehållet gör oss till ett av dom sämre lagen såhär långt på höstsäsongen. Men det går dock att skönja lite ljus bakom den dystra statistiken, senaste matchen på Råsunda, mot IFK Göteborg, var mer än godkänd, trots att bollen vägrade att gå in i bortakassen.

Skador: Bojan Djordjic (avsliten hälsena), Patrik Bojent (fotskada)
Avstängningar: ----

DIF är 11a med 28 pinnar efter 21 matcher, (notera: en match mindre spelad än AIK).

Djurgården har hämtat upp en bedrövlig inledning på hösten, genom att ta 10 poäng på dom senaste fem matcherna. Men segrarna har däremot uteblivit på senare tid, då DIF först kryssade hemma mot Örebro, för att i senaste matchen förlora borta mot formstarka GAIS. Matchen i Göteborg var ett rejält bottennapp för blåränderna, som definitivt inte kan stå på hälarna imorgon.

Skador: Aki Riihilahti (baksida lår), Markus Johanesson (trasigt ledband i foten), Mattias Jonsson (något tveksam),
Avstängningar: ---

***

Nu sitter man här igen, klockan 23.15 en tisdags afton och försöker förutspå hur den kommande matchen kommer att utspela sig, en sak är säker, allt förändras när Råsunda kokar och när Djurgården står som motståndare.

AIK vaknade mot Göteborg- Men vi gick inte hela vägen. Nu gäller det att ta tag i saker ordentligt, Rikard Norling har tidigare sagt:
50% kriga/ 50% kvalité
Imorgon ser jag gärna: Att den övervägande procentdelen går till att kämpa och det som blir över går till kvalité. För det är vad som gäller. Plain and simpel. Det är inte offensiva, snabba, tekniska Djurgården vi möter, och med lite självinsikt så inser man att AIK inte har charmat omvärlden med sina offensiva krafter i år heller. Fifty/fifty duellerna kommer att vara viktigare än perfekta djupledsbollar- något som jag hoppas kommer att spegla Norlings och Novakovics laguttagning tills imorgon.

Mot IFK var vi effektivare än tidigare, inte framför mål, men i sättet vi spelade oss fram till möjligheterna. Allt såg mycket enklare ut en tidigare, visst, vi dominerar inte matcherna på samma sätt som vi kunde göra med en tydlig rollfördelare på mitten. Men snabba och mer varierande uppspel är vad som kan lösa AIK:s offensiva knutar. Vänsterkanten var guld värd, med allsvenskans största fenomen, Mats Rubarth, tog vi oss konsekvent fram till farligheter. Förhoppningsvis kan hans kant förstärkas med Pierre Bengtsson tills imorgon, det är i alla fall min önskan.

***

Tre nycklar till seger.
Just kantspelet kan bli av väldigt stor vikt mot Djurgården. DIF formerar troligtivs en 4-3-3 uppställning, där AIK självklart får ett övertag på kanterna mot ett centrerat mittfällt. Det förutser förstås att ytterbacken tar risker genom att förstärka yttermittfältaren i offensiven. Vad är det alla experter brukar kalla det enormt komplicerade spelet när ytterbackar följer med upp i anfallen? Just det! Modern fotboll. Vi får hoppas att AIK presterar denna moderna fotboll imorgon. Kantspelet. Där har vi nyckel nr ett.

Det centrala mittfältet är som vanligt en annan nyckel till framgång. Men den här gången låter det lite annorlunda än tidigare. Jag eftersöker alltid att bollen ska gå genom mitten och att vi ska kontrollera mittfältet, nu slopar jag den tanken, jag vill se krig, rent och skärt krig. Djurgårdens tre centrala mittfältare kan bli en hård nöt att knäcka. Därefter så bör vi formera ett arbetsvilligt mittfält, som inte drar sig för att sätta en hård glidtackling på till exempel spelförande Daniel Sjölund. Varför inte låta Kevin Walker och Daniel Tjernström få chansen igen? Kevin lär inte vara sen att vilja bevisa att han är på Råsunda för att stanna. Något som i och försig kanske inte alltid väger till hans fördel, Robert Åhman- Persson är ett tydligt exempel på detta.

Jag hade lika gärna kunnat ta duellerna mot Djurgårdens fysiskt starka backlinje som nyckel tre, men nu väljer jag vårt försvarsspel. DIF:s tre anfallsspelare har skickligheten att ställa till en hel del problem mot vår försvarslinje, särskilt om Mattias Jonsson skulle tåga tillbaka i laget. Defensivt sätt kommer ytterbacksplatserna att bli oerhört viktiga, speciellt till vänster där Pierre Bengtsson ibland kan se lite valpig ut i en mot en. Det gäller att mittbackarna hela tiden ger understöd till ytterbackarna när det uppstår man-man situationer. Annars kan det gå som mot Hammarby ifjol, när Zengin lekte med Bojent, och vips, så låg vi under. Jag ser då gärna att Per Karlsson spelar tillsammans med Johansson i mitten, för att stärka upp dom eventuella bristerna på kanterna. Pertan har en oerhörd förmåga att sätta dom där avgörande brytningarna och vara på rätt plats vid rätt tillfälle, något som lär behövas i morgon.

Det tar emot att säga att Karlsson ska spela med tanke på Attas magiska insats senast. Men Atta spelar på oerhört små marginaler, jag vill helst slippa se hur det blir om marginalerna inte är på vår sida. Attas chanser kommer att komma ändå..

***
Laguppställningar

AIK (så jag vill formera laget):
Maanoja

Jonsson Karlsson Johansson Bengtsson

Pavey Tjernström Walker Rubarth

Obolo Jagne

DIF (så jag tror laget formeras):
Touray
Haginge Dahlberg Kouivasto Tauer

Enrico Sjölund Komac

Jonsson Oremo Kusi-asare

***

Sen finns det en sak till, en sak som det suger stenhårt att skriva om. Idioterna. Snälla, låt det gå rätt till på Råsunda imorgon, inget bråk, inga inkastade föremål (nät förhindrar definitivt inte allt). Låt fotboll vara fotboll. För om det sker något imorn, ser jag inget annat utväg än radikala förändringar. En åsikt som jag nog delar med dom allra flesta.

***

Klockan 22.00 imorgon vet vi. Vi vet om AIK vann kampen på mittfältet, vi vet om Mats Rubarth spelade som Mats Rubarth bara kan göra. Vi vet om idioterna höll sig lugna. Vi vet om AIK tog chansen att återuppliva en död säsong, dock bara för en stund, men att ge den några minuter av puls igen, kan vara guld värt.

Död eller ära.

Ett sömningt AIK steg upp ur sängen

AIK vaknade till igår efter en lång sovmorgon, vi steg upp och tog på oss kläderna, men vi åt tyvärr inte upp vår frukost. Vi alla hoppas på att Djurgården blir lunchen.
Jag vet, det börjar bli tjatigt nu, men herregud Coldplay är mästare på att skriva texter. ”Death and all his freinds” bjuder oss på dessa visdoms ord:

"All winter, we got carried

All summer we just hurried, so come over, just be patient, and don't worry.

So come over, just be patient, and don't worry.

And don't worry. "

***

Dom allra flesta inne på Råsunda höjde en aning på ögonbrynen när Rikard Norlings startelva annonserades. Mest anmärkningsvärt var att Per Karlsson, Pierre Bengtsson och Jorge Anchen var petade till förmån för Mats Rubarth, Patrik Bojent och Walid Atta. Tre stycken spelare som innan matchen knappt hade någon matchträning. Den sistnämnda förklarade för mig efter matchen, att han på senare tid endast spelat några få matcher för Väsby i superettan och sen även Göteborg borta.. den 21a april. Men i det här fallet så framstod matchträning som helt oväsentligt, när Atta fullkomligt dominerade från sin mittbacksposition.

***

AIK var det bättre laget på plan idag, det var det inget tvivel om. Men spelet brister- som vanligt numer- i offensiven. Det systematiska bolltrillandet i backlinjen hade tidigare en mening, men nu är det allt annat än meningsfullt. Det centrala mittfältet, som vi dominerade förut, är oftast målat i motståndarnas färger. Inga passningar söker sig centralt längre, av förklarliga skäl, istället så blir det allt som oftast en hög boll på chans. Detta resulterar oftast i att bollen fastnar hos motståndarlaget eller rinner utanför linjen. Det genererar i sin tur, mindre bollinnehav, eftersom vi inte kan få fäste på offensiv planhalva.

Jag fortsätter att tjata om att vi vill dominera matcherna samt styra tempot, och faktumet är att ”ball possesion” spelet blir oerhört lidande av att uppspelen inte fungerar på ett korrekt sätt. Med andra ord: utan våra tidigare så framgångsrika uppspel, blir vårt sätt att spela bara en ineffektiv variant av någonting tjusigt.

Någon dominans rent bollinnehavsmässigt är inte att tala om den här säsongen. AIK har bara vunnit bollinnehavet med mer än 5 % en gång den här säsongen, den ”vinsten” kom på Råsunda mot Elfsborg.

Men trots behovet av korrigeringar i spelet och spelarmaterialet, så såg jag igår vissa ljusglimtar. Krossbollarna från kanterna, Walid Attas genomtänka uppspel, sättet att utmana på kanterna, visade att vi kan mycket om vi bara vågar.

***

Walid Atta, Kenny Pavey, Kevin Walker, Mats Rubarth och Tomi Maanoja är dom fem som imponerade mest på mig under gårdagens 90 minuter. Pavey stod för en enorm kämparinsats och (som Pontus Wernblom uttryckte det) verkade "gå på något" dom sista 20 minuterna. Mats är som alltid ojämn i sitt spel, hans magiska ryck på kanten kan i vissa stunder bytas ut mot luftsparkar och division fem mottagningar. Men på det stora hela så var Rubarth, med sin utmanande spelstil, en enorm positiv injektion för AIK. Kevin Walker och Walid Atta visade båda två att AIK:s tillväxt är riktigt ljus.

Finnen i målet var precis lika stabil som han varit tidigare, Maanoja kan enligt mig bli hur bra som helst. Det är inte bara hans klockrena reflexräddningar som imponerar, utan det är allt runt omkring. Säkerheten som han sprider i sitt straffområde genom sin dominans i luften och sitt kroppsspråk, är otroligt viktig, och något som AIK saknat tidigare.

***

Mer negativt är att Bojan Djordjic är skadad igen, den här gången var det hälsenan som slets av. Framöver är det operation och rehab på tapeten. Hur som helst är säsongen 2008 spolierad för den färgstarka Djordjic, och det är ingen som är mer ledsen över det än han själv.

***

Solen lös en gång på Råsunda igår, symboliskt nog gjorde den det precis när matchuret tickat över till 60.50, samma ögonblick som Gabriel Özkan klev upp bredvid fjärde domaren. En minut senare var han inne på plan med en imponerande ljudkuliss runt omkring sig. Efterlängtat.

***

Sist men inte minst så vill jag delge er en kul sekvens från presskonferensen efter matchen. Dialogen såg ut såhär:

Journalist:
- Jonas, synpunkter på Pontus Wernbloms två gula kort?

Jonas Olsson (tränare IFK Göteborg):

- Jag har inga egentliga synpunkter på domarens insats, eftersom han nog inte har några på min.

Rikard Norling (utan att ha ordet):

- Han (domaren) sa till mig efter matchen att han tyckte du var dålig.

Gapskratt följde..

***

Derby mot Djurgården stundar, 24/9 klockan 20.00 så kokar förhoppningsvis Råsunda. Och klockan 22.00 har dom svartgula förhoppningsvis bärgat sin första seger på sju matcher. Jag är där. Är ni?

Fru Fortuna vill inte att vi ska vinna..

Känslan av att vinna håller på att vittra bort. AIK var ikväll så sanslöst nära att besegra finska Mypa, och därmed bryta en otroligt irriterande och negativ trend. Men sanlöst nära räcker inte till när oflytet grinar oss i ansiktet.

Spelet som Tibblevallens lilla publik bjöds på, var inget att hurra över. AIK var (kanske) aningen bättre än senast. Ibland fick vi se prov på fina öppnande passningar och ett hyfsat temporikt anfallsspel, men på det stora hela, var det definitivt inte en godkänd insats. Man får även se till och bedömma spelet efter motståndet. AIK mötte ikväll Mypa 43, ett mittenlag i finska högsta divisionen som vunnit ligan en gång, sedan dom grundades 1943. Spelarna heter Tuunainen och Timoska och har varken spelat i Manchester United eller i Arsenal de Sarandi. Men vad spelar det för roll? Det slutade 1-1.

***

Efter 1-0 kände jag mig tämligen säker på att vi skulle hålla ut. AIK hade väll inte dominerat matchen, men skapade tillräckligt mycket chanser för att göra både 2-0 och 3-0. Men jag hade tyvärr fel.

Situationen som uppstod i den 90e matchminuten är oerhört signifikativ för hur det sett ut dom senaste månaderna. Det börjar med att Daniel Mendes kommer fri med målvakten, men bollen studsar upp på benskyddet och rakt i famnen på Korhonen i Mypa målet. Han kastar i sin tur ut bollen till en försvare som lyfter långt mot AIK:s hörnflagga. Nere vid hörnflaggan så ska bara Markus Jonsson täcka ut bollen mot Mypas nr 28, inbytte Einari Kurittu. Men så blev det inte...

Kurittu vänder istället bort Markus Jonsson på någon vänster, dribblar in i AIK:s straffområde och avlossar en projektil med målsökningen: kryssribba in. Mats Rubarth beskrev Einari Kurittu som en "kulstötare" efter matchen. En kommentar jag fick mig ett gott skratt åt. Men när jag tänker efter, inte tusan har jag sett någon i AIK få på ett sånt skott iår.

AIK- Finska kulstörare 1-1.

***

Gabriel Özkan var tillbaks i laget idag. Kul att se ett sådant bollgeni på planen igen! Däremot uträttade inte Özkan några underverk på plan ikväll (fullt förståligt), men förhoppningsvis kommer han igång allt eftersom.

***

Nästa uppgift för AIK:s del är IFK Göteborg den 13 september. Införrapport publiceras som vanligt någon dag innan matchen.

Träningsmatch imorn!

AIK spelar en hastigt inplanerad träningsmatch mot finska Mypa på torsdags eftermiddagen. Matchen får ses som ett utmärkt tillfälle för Norling att ge speltid till bland annat skadedrabbade Gabriel Özkan, och spelare vars framträdanden i allsvenskan har varit lätträknade, som Walid Atta och Yussuf Saleh.

Efter matchen så läggs en matchrapport upp på bloggen, (matchen kommer även att finnas tillgänglig att se eftersänd på AIK media ). Men tveka inte att åka och se matchen live!

Matchstart klockan 16.00 på Tibblevallen, Täby.

Nej,nej och åter nej

Jag efterlyste islossning inför matchen igår, 0-2 mot Trelleborg får anses som raka motsatsen. Uddlöst, tråkigt och enformigt är tre ord som sorgligt nog passar utmärkt in på gårdagens AIK spel. Dom svartgula behöver rycka upp sig sig snarast, om inte tabellplaceringen ska bli smärtsamt låg.

***

AIK formerade en något annorlunda uppställning gentemot derbyt mot Hammarby, det enda men dock så anmärkningsvärda bytet kom på vänsterbacksplatsen där Pierre Bengtsson fick stiga åt sidan för Patrik Bojent. Annars såg det likadant ut som senast.

Matchen inleddes, (som vanligt numer), på ett negativt sett ur AIK:s synvinkel. Ett piggt Trelleborg fixade ledningen i matchen genom en något tveksam straff. Ännu en gång tittar ett passivt AIK försvar på när motståndarna promenerar in i straffområdet, Per Karlssons neddragning av Erik Sundin blev sedermera nödvändig. 1-0 i baken efter 15 minuter, skulle visa sig räcka för att avgöra matchen.

AIK försökte spela sitt spel, men tyvärr så var det inte i närheten av att räcka till. Trelleborg spelade enkelt och enormt effektivt. Oftast så gick hemmalaget endast till attack med några få spelare, men i dom flesta fallen var det rättvända trelleborgare som med fart kontrade ut AIK. För bortalaget var det raka motsatsen, passningsspelet var på tok för dåligt och speeden saknades.

AIK vaskade fram några halvfarliga möjligheter, men känslan av att vi kommer kvittera, infann sig aldrig. Just den känslan har lyst med sin frånvaro under den här säsongen. Ett underläge resulterar i dom flesta fallen i en förlust för AIK anno 2008.

Avsaknaden av Dulee Johnson var idag kanske mer påtaglig än någonsin tidigare. Förut grundades vårt anfallsspel på ett starkt centralt mittfält, som kunde hota motståndarförsvaret genom giftiga instick från Dulee Johnson, Derek Boateng eller för all del Wilton Figueirdo som släpande anfallare, (dock var hans sejour på den positionen kortvarig). I takt med att dessa aktörer har försvunnit har även våran spelidée om en stark centrallinje, blåst bort med vinden.

Nu är istället anfallsspelet nästinitill obefintligt. Långa bollar upp mot Ivan Obolo är ett flitigt prövat tillvägagångsätt som visat sig mycket ineffektivt för AIK:s del, (däremot är det kanske inte alltid frivilligt vi väljer att spela på det sättet).

Det ska nämnas att vi i många fall kommer runt på kanterna och skapar oss bra inläggslägen. Men det gör oss däremot ingen större nytta då inläggen tenderar att vara undermåliga i 99 fall av 100. Något som för mig är helt otroligt. Jag anser att AIK besitter mer än tillräckligt med kvalité i truppen, för att slå ordentliga inlägg. Tydligen stämmer inte det i nuläget.

Vårt försvarsspel blir sedan lidande av det impotenta anfallsspelet. På egen planhalva lämnas stora ytor obevakade, eftersom AIK lyfter upp stora delar av laget för att anfalla. Så när Trelleborg väl vinner tillbaka bollen, så väntar ett oorganiserat försvar och stundtals inget försvarande AIK mittfält, för TFFs anfallsspelare. När AIK sen anfaller är det den totala motsatsen, då står det nio stycken hemmaspelare på rätt sida om bollen. Frågan är varför Trelleborg lyckas med att hota AIK med två, tre spelare medan AIK behöver involvera hela laget i anfallsfasen, (och sedan riskera betydligt mycket mer i defensiven)?

För inte kan det vara så enkelt att farliga kontringar emot oss, är ett symptom av att vi vill hålla i bollen och styra spelet? Då är det någonting som är allvarligt fel. För just nu känns det mer som vårt spelsätt att kontrollera matcherna genererar i ett sämre försvarsspel och en trög offensiv. Kanske är det dags att tänka om en smula?

***

Sett till individuella spelarprestationer har jag inga kommentarer. Det var faktiskt ingen som stod ut från mängden i gårdagens match.

***

Nu väntar IFK Göteborg på Råsunda den 13 September. Vi får hoppas på positivare tongångar efter den matchen...