Oförglömligt

Det finns vissa bilder, ljud och sekvenser som du aldrig glömmer, saker som du alltid, när du vill, kan återuppleva. Första kyssen, första gången du hade sex, första gången du blev berusad, första målet med det nya fotbollslaget, listan är lång. Jag är fullt övertygad om att det leende jag såg på Rikard Norlings läppar efter dagens match, kommer att sitta som gutet i mitt minne för resten av livet. Vissa saker glömmer du bara inte.

***

Skarven, mottagningen, skottet, målet. 1-1. Herregud vad viktigt. Men innan Saihou Jagnes kvitterings mål satt jag inte direkt och mös på Råsunda. Matchen började nästintill katastrofalt. Djurgården och deras 4-3-3 fullständigt mördade oss med sin offensiv. Sjölund och Kusi-asare, samt Davies och Jonsson, DIFs kantspel var bland det bättre jag sett i år, i alla fall till en början.

AIK:s yttermittfält med Rubarth och Özkan, blev fullständigt överkörda när Djurgårdens ytterbackar följde med upp i anfallen. På vänsterkanten var det värst, Rubarths uteblivna hemarbete kombinerat med Bengtssons osäkerhet gav Djurgården fritt fram att attackera. Kanske borde Pavey spelat från start på högermittfältet istället för i anfallet, hans defensiva jobb kunde nog ha stabiliserat försvaret en aning. Lite för mycket naivitet i dagens laguttagning enligt mig. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

När väl AIK kom upp i anfall, var det oftast med 3,4 spelare som stod och väntade i linje med motståndarförsvaret, inga löpningar, ingen fantasi. Att Jonsson och Kusi-asare var ytteranfallare spelade ingen roll, maken till tvåväggsspel har jag inte sett på länge. Kanterna var stängda. På mitten var det inte heller någon vidare fröjd för gnaget. Ekong hoppade in i startelvan inför dagens match, jag förstår verkligen varför. Nigerianen och förre detta Gais spelaren, höll kliniskt rent framför Djurgårdens straffområde, i sin roll som "städgumma". Ytorna var obefintliga. Enkelt uttryckt: det mesta stämde för Djurgården, inget stämde för AIK.

4-4-2 och 4-3-3, positionsspel och taktiska genidrag. Ingen av dessa saker spelar egentligen någon roll, om ena laget envisas med att inte göra mål på dom få chanser dom skapar samt att ge bort bollen med stundtals idiotiska felpass på egen planhalva. AIK var helt under isen till en början. Men derbyn är oförklarliga. AIK vände och kom tillbaks.

Huvudanledningen bör vara att: DIF tröttnade, samtidigt som AIK synkade sitt anfallsspel på ett mycket bättre sätt. Till en början var Djurgården utomordentligt bra på att komma med fart och att tajma sina löpningar i djupet, AIK stod för raka motsatsen. Stillastående, enformigt och ibland ett rent ut sagt ointelligent spel. Men desto längre matchen led, så blev saker och ting bättre, framförallt löpvilligheten.

***

I den andra halvleken så fortsatte AIK att jobba sig in i matchen. Bland annat hade Mendes en alldeles ypperlig möjlighet att kvittera för dom svartgula. Men det såg faktiskt mer ut som att Mendes försökte på sig en av hans patenterade filmningar än att han faktiskt försökte avsluta. Den första halvleken var uppdelad i två delar medan den andra halvleken var totalt jämn. Inget märkbart spelövertag för något av lagen.

Runt omkring den 60e minuten började hemmalaget backa hemåt något i sina positioner. Första halvlekens jagande och press, ersattes med en 4-3-2-1 uppställning där yttrarna faktiskt sjönk ner till ett rent 4-5-1 i defensiven. Nu fanns det helt plötsligt mer ytor, men även en två meter hög och 50 meter bred dörr, som ingen hittade nyckeln till, ingen, förutom Saihou Jagne.

Målet kom som en blixt från en klarhimmel. Det var ju slut. 92a minuten.
”Inget kommer att hända, Djurgården kommer att rensa och maska. Sen går jag hem härifrån med tunga steg som vanligt.”

Men så enormt fel jag hade!

Skarven, mottagningen, skottet, målet. 1-1. Det hände verkligen. Så jävla gött.

***
Fler kavajer, några D & G jeans samt ett antal dyra märkes rockar. Ibland märker man bara vilka som har hemmamatch. Djurgården är antagligen ”lite finare”. ”Lite bättre” får dom hålla in med tills nästa säsong.

***
Death or glory. Vad blir det vid oavgjort? Där dog min punchline. Men jag måste erkänna att vi var betydligt mycket närmare death, än glory idag.

***
Spelarbetyg:
+
Daniel Tjernström - kämpade och slet på mitten, visar hjärta när andra viker ner sig.

Gabriel Özkan- vågade utmana och stod för en hel del kreativt i offensiv väg. Har aldrig varit någon grovjobbare i försvaret.

Tomi Maanoja- Som vanligt stabil i sitt agerande, räddar det han ska rädda. Målet är otagbart.

Ivan Obolo- Argentinaren är nästan aldrig dålig, inte idag heller. Passningarna, skarvarna, fotbollstänket, allt är det högklass på.

-

Nils- Eric Johansson- inte en av hans bättre dagar på jobbet. Såg allmänt osäker ut idag, slarvig med bollen och definitivt inte en klockren match defensivt sett.

Walid Atta- Otur vid målet, det är självklart svårt att komma tillbaks ordentligt efter en sådan situation. Lite mindre kylig idag än mot Göteborg, tappade bort lite för många bollar. Men Atta lär komma igen.

Mats Rubarth- Det är inte Mats Rubarths grej att jobba hem. Det hade behövts idag. Rubarth stod inte heller för några magiska ryck och kom till väldigt få inlägg. Jag tror inte att Mats spelar på söndag.

***
Kommentera gärna inlägget!
Nästa match: AIK- Gävle, söndag, klockan 17.00.
Bloggen uppdateras som vanligt, innan och efter match.