Vidic monstermatch, Drogbas örfil, Ronaldos tårar, Terrys tårar och Ronaldos glädjetårar. Alla inslag var en del av den mest nervpirrande och känslomässiga matchen på mycket mycket länge. Tänk om: inte regnguden hade bestämt att det skulle ösa ner vatten ikväll, tänk om Terry inte hade halkat, tänk om Chelseas två ramträffar hade sökt sig under ribban, (för ja Glenn Hysén; dom skotten hade blivit mål om dom gått under ribban), Drogba hade lärt sig att man inte örfilar sin motspelare 2 meter från domaren i en Champions League final, då hade Manchester United nog inte vunnit, men ödet ville annorlunda, de röda tog makten i Moskva igen, jag tror nog att Lenin statyn utanför Luzhniki Stadium ser lite gladare ut imorgon.
Baggio, Zlatan, Ronaldo, Trezeguet och Terry, det radar upp sig exempel på stjärnor som viker sig i det sista avgörande ögonblicket. Straffläggning är något speciellt, så grymt, men även så djuriskt befriande, Edwin van der Sars ögon efter den avslutande straffen, det är därför man spelar fotboll.
14 spelare, en tränare och säkert hundratusentals supportrar kommer vakna upp imorgon och googla på "therapist".
Fotboll berör
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar